- Svenskasv
- Deutschde
- Englishen
- 中文 (Zhōngwén)zh
Välkommen till Falkenstein – min nya modelljärnvägsvärld!
I många år tvekade jag att riva min gamla anläggning. Tankarna på en total omstart – med utmaningar kring plats, tid, budget och teknik – fick mig att tveka.
Men till slut tog nyfikenheten och lusten att skapa något nytt överhanden. Och ärligt talat: programvaran för digital styrning hade redan länge legat oanvänd i byrålådan …
Istället för att rita spårplanen själv upptäckte jag genom en Märklin-Facebookgrupp Guido Meise's genomarbetade och detaljerade layoutplaner. Hans ritningar, guider och videor övertygade mig direkt. Jag valde en plan som passade perfekt i mitt utrymme – Falkenstein var fött!
Anläggningen innehåller en tvåspårig paradsträcka, ett sexspårigt skuggstation, en station med ett litet lokstall samt en lång bibana som leder till en slutstation med imponerande broar.
Visst, vissa kurvor är fortfarande trånga – men jämfört med den gamla anläggningen är detta ett stort steg framåt. Och framför allt: ett verkligt hjärteprojekt.
Här på sidan kommer jag att berätta om bygget steg för steg: från rivning av den gamla anläggningen till rambygge, spårläggning, kabeldragning, programvarukoppling, testkörningar och landskapsbygge.
Hoppas du vill följa med på resan!
Efter mer än ett decennium i tjänst fick min tidigare Märklin-anläggning ge plats åt det nya projektet ”Falkenstein”.
Sedan 2011 hade den varit min lekplats, testbana och kreativa frizon. Beslutet att riva den var inte lätt – men ett nödvändigt steg mot ett nytt kapitel.
Rivningen skedde med omsorg: de värdefulla Märklin C-rälsen togs försiktigt bort, rengjordes och förvarades systematiskt – redo för sin andra insats på en ny scen.
Rivningen skedde med omsorg: de värdefulla Märklin C-rälsen togs försiktigt bort, rengjordes och förvarades systematiskt – redo för sin andra insats på en ny scen.
Två segment, exakt tillskurna i stabil plywood, utgör stommen som hela anläggningen senare vilar på.
Alla kabelhål har borrats i förväg, och både serviceåtkomst och segmentdelning har redan planerats in.
För att kunna flytta anläggningen vid behov är svänghjul en
smart lösning.
Noggrann tillskärning av varje del är avgörande för att allt
ska passa – något som visas steg för steg i en av Guido
Meises YouTube-videor (bara i tysk).
Den färdiga grundramen täcks tillfälligt med hyvlade plywoodskivor (10 mm).
Märklin C-spåret läggs tillfälligt ovanpå detta, och dess bana markeras på plywoodskivorna.
Med handsticksågen sågas de markerade spårsektionerna exakt till. Dessa bildar sedan de så kallade spårbrädorna, som slutligen fästs på ramen, så att höjdspecifikationerna som anges i spårplanen följs strikt.
Enligt "Falkenstein"-spårplanen är Märklin C-spåret nu helt lagt på alla tre nivåer av banläggningen.
Skruvning utelämnas. En gräsmatta av plast placeras under de lagda spåren, vilket ger ett stabilt stöd och även ljudisolering under senare drift.
Tillförlitlig dragkraft tillhandahålls av flera spårmatningar, vilka är anslutna till Märklin CS 3 digitala styrcentral via en fördelare.
Äventyret med automatisering – en utmaning
Min tidigare anläggning var redan helt digital, varje lok hade alltså sin egen dekoder och kunde köras oberoende på samma spårström. Styrningen skedde dock fortfarande med handreglage – och det berodde på förarens snabba reaktioner att undvika kollisioner.
Med datorstyrd automatisk drift förändras detta i grunden: Tågen kan följa ett förprogrammerat schema, köra punktligt, ordnat och utan kollisioner – precis som i verkligheten.
För att detta ska fungera krävs dock mer än bara digitaliserade fordon. Spåren måste utrustas med återkopplingskontakter som hela tiden rapporterar tågens exakta position till datorn. I mitt Märklin-system innebär detta att isolera en kort spårsektion och ansluta den till en återkopplingsmodul.
Dessa moduler kopplas sedan till Central Station CS 3+, där spårplanen visas. Därifrån övervakar programvaran alla tågrörelser och styr driften automatiskt.
Märklin Central Station 3 Plus (CS3+) erbjuder redan några grundläggande funktioner för automatiserad tågdrift. Det handlar bland annat om att skapa enkla körvägar, styra växlar och signaler samt – med hjälp av återkopplingsmoduler – möjliggöra en halvautomatisk körning. För små till medelstora anläggningar räcker detta ofta för att skapa en varierad trafik.
För den som däremot vill genomföra mer komplexa sekvenser, detaljerade tidtabeller eller en heltäckande automatik, når CS3+ förr eller senare sina begränsningar. Här kommer externa program som Win-Digipet in i bilden: de erbjuder avancerade automationsmöjligheter, från exakta tidtabeller till flexibel körvägslogik och realtidsövervakning av tågen. Även integration av extra moduler och visualiseringar blir betydligt smidigare.
I spårbilden tänds symbolerna för återkopplingskontakterna i gult när ett tåg passerar de isolerade spåravsnitten. På så sätt kan man enkelt följa tågrörelser även i anläggningens dolda delar – som tunnlar eller skuggstationer.
Fördelar med CS3+:
Kompakt lösning utan extra dator
Direkt styrning ”allt i ett”
Nybörjarvänlig för grundfunktioner
Fördelar med extern programvara (t.ex. Win-Digipet):
Utökade automationsmöjligheter
Möjlighet till komplexa tidtabeller och tågordningar
Flexibel anpassning till individuella anläggningskoncept
Omfattande visualisering och analyser
Sammanfattning: CS3+ passar utmärkt för nybörjare och för den som vill ha en enkel och direkt styrning. Externa programvarulösningar öppnar däremot för mycket större möjligheter till fullt automatisk, detaljerad och realistisk drift.
Jag bestämde mig för att köpa programvaran "WDP" för flera år sedan, men började inte implementera den med den nya konstruktionen av min anläggning förrän jag gick i förtidspension. I följande avsnitt kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter.
Programvaran WinDigiPet (WDP) tillhandahåller också ett visuellt spårdiagram, men jämfört med CS3+ kan den visa betydligt mer detaljerad driftsinformation – såsom fordonsnamn och dynamiska fordonsrörelser.
Packa upp, slå på, kör igång – så marknadsför många modelljärnvägstillverkare sina produkter. Det passar väl in i dagens plug-and-play-värld, där ett enkelt svep på mobilappen ofta verkar räcka. Verkligheten ser dock annorlunda ut: redan startseten kräver mer än ett knapptryck. Och när digitaliseringen gjorde sitt intåg i hobbyn för mer än 30 år sedan stod det klart att det inte var så enkelt längre. Den verkliga höjdpunkten är den programstyrda, helautomatiska driften.
Jag tvekade länge innan jag gav mig in på det – liksom många andra hobbykollegor har jag ingen djup teknisk eller IT-bakgrund utan är snarare självlärd. Som min tidigare VD sa: ”Persistence and perseverance” – uthållighet och envishet – behövs både i jobbet och i livet. Och allra mest när man ska sätta upp WinDigiPet (WDP).
Det positiva: även om man ofta sitter ensam i källaren med utmaningen – och det så kallade 1 000-sidiga handboken, förstås endast som PDF – är man inte helt ensam. Hjälp finns i överflöd: i otaliga digitala forum, till exempel på Facebook, och framför allt i det utmärkt modererade officiella WDP-forumet (tyvärr tillgänglig endast i tysk). Dessutom har programvarans författare skapat en manual som gör det möjligt även för nybörjare att steg för steg ge sig in i äventyret. Med lite tålamod kommer de första framgångarna snabbare än man tror.
I de följande kapitlen beskriver jag nån impressioner på min väg – steg för steg – från de första inställningarna till en stabilt fungerande automatisk drift.
Mina beskrivningar här kan naturligtvis inte ersätta den omfattande WDP-handboken. Men jag hoppas att de bidrar till att minska tröskeln för att komma igång.
Grundförutsättningarna är enkla: dina lok är digitaliserade och har dekodrar, du har en digital styrenhet (t.ex. Märklin CS3+) samt en PC med installerad WDP-programvara. För att styrenheten och programmet ska kunna köra tågen automatiskt måste anläggningen förberedas så att programmet alltid ”vet” var varje lok eller tåg befinner sig.
Själv lärde jag mig att skapa dessa återkopplingsavsnitt främst genom instruktionsfilmer och dokumentation som jag fick tillsammans med spårplanen från Guido Meise (MMC, tyvärr bara i tysk, men fråga mig... Mitt råd: var noggrann, stressa inte – och se hellre filmen en gång till. Då går det bra.
Grundregeln är: hellre fler än för få avsnitt, så att programmet senare kan ge mer exakta driftdata. Med en kapskiva (t.ex. Dremel) isoleras ena rälen med bestämda mellanrum. Oroa dig inte: Märklins växelströmslok kör utan problem över dessa isoleringsställen. Varje avsnitt kopplas med en kabel till en återkopplingsmodul, som i sin tur är ansluten till CS3+ via en busskabel. CS3+ kommunicerar sedan via kabel eller Wi-Fi med PC:n där WDP körs.
Det är också viktigt att mäta längden på varje återkopplingsavsnitt exakt och ange dessa i WDP. Detta är en förutsättning för att senare få realistiska resultat – till exempel vid inbromsning och vid exakt stopp vid perronger och signaler. Om du använder ett spårplaneringsprogram (som WinTrack) är det enkelt, eftersom de exakta måtten redan finns där.
Naturligtvis innebär detta inte bara lite mekaniskt arbete utan också en investering, exempelvis i återkopplingsmoduler (t.ex. Märklin Link 88). Men instruktionerna är tydliga – och om du arbetar noggrant med både isolering och kabeldragning fungerar det, garanterat!
...det är inget hokus pokus, det är faktiskt roligt, tycker
jag. Men ja, all programvara är inte nödvändigtvis
självinstruerande i början – särskilt inte en så kraftfull som
WDP. Det bästa sättet att komma igång är att skapa en spårplan
– och hur man gör det förklaras i detalj i handboken.
På en ritplatta placerar du enskilda element som du väljer från
en stor symboldatabas – vanliga spår, växlar, signaler,
strömbrytare osv.
Här är en kort video för att komma igång:
När jag började fundera på att bygga en ny, datorstyrd modelljärnväg, blev jag bland annat inspirerad av en YouTube-video. Den visar på ett imponerande och bokstavligt ”genomskinligt” sätt vilka möjligheter ett helt automatiserat tågdriftssystem kan erbjuda.
I videon ser du en tredimensionell återgivning av min anläggning ”Falkenstein”, med en simulering av sju tåg som körs automatiskt samtidigt – precis så som jag vill att det ska fungera i min modelljärnvägskällare!
Och vad ska jag säga? I månader tvivlade jag på att jag någonsin skulle lyckas – men med uthållighet, tålamod och otaliga timmar i källaren har jag klarat det!
De första provkörningarna visade: Det fungerar! Än innan landskapet har byggts upp kör åtta tåg samtidigt, helt automatiskt och kollisionsfritt, utan någon manuell styrning.
Naturligtvis återstår fortfarande mycket arbete: en
automatiserad växling på stationen, en
virtuell, tidsstyrd tidtabell, och en
automatisk järnvägsövergång på bibanan.
Även den programstyrda belysningen i
modellhusen står på min att-göra-lista – men
grunden för den automatiserade tågdriften är
nu lagd!
t.b.c.
Vad vore en järnväg utan landskap? Tråkig? Inte nödvändigtvis. Många ”lekjärnvägare” nöjer sig med räls och tåg som kör runt – precis som de flesta av oss började med ett startset på vardagsrumsgolvet. Men ärligt talat: Gud skapade inte först järnvägen och sedan världen runt omkring. Vi gör tvärtom: först kommer spår, banvallar, uppställningsplatser och tunnlar – därefter växer landskapet fram.
Som i demokratin krävs kompromisser även i modellbygget. Utrymmet är begränsat, idéerna obegränsade. I Falkenstein betyder det: så mycket körglädje som möjligt i en trovärdig miljö. Arbetet tar tid, men för mig är själva byggandet ett nöje.
Träkonstruktionen är klar, spåren ligger på plats. Nu fylls mellanrummen och grunden förbereds – med kartong, ståltråd och gips. Gipset är utmärkt både för formning och för klippformationer, så länge det är fuktigt. Allt grundmålas i mörk jordfärg, klippor laseras i olika gråtoner.
Ängar, buskar, skogar och vägar får aldrig se ”för prydliga” ut. I naturen finns alltid variation: färger, strukturer, löv, trä, stenar, små ojämnheter. Därför målar jag även om färdiga tillbehör – en skog i bara en grön nyans skulle se konstgjord ut.
Så växer Falkensteins landskap fram steg för steg – med tålamod, blick för detaljer och målet att få miniatyrvärlden att kännas levande.
Precis som kyrkan hör till byn, hör vattenfallet till modelljärnvägen. På min nya anläggning ”Falkenstein” finns det på nivå 2: en liten, djup sjö störtar ner över ett brant, flerstegat vattenfall och vidare ner i en smal flodfåra. Det skapar inte bara en livfull scen, utan fungerar också som en naturlig visuell avgränsning mellan de olika delarna av anläggningen på den begränsade ytan.
Tillverkningen gjordes med vanliga material från tillbehörsindustrin. Sjön fick en botten av långsamt härdande gjutmassa, infärgad i djupblått och svart för att ge intryck av djup. Utloppet och själva vattenfallet formades med en snabbare härdande vattenmassa, modellerad i rinnande strängar med vitaktiga virvlar under härdningen för att ge en känsla av rörelse och skum. Vid foten av fallet slår vattnet upp i en liten bäck som slingrar sig fram längs en stenig strand med små virvlar och passerar under bron till den dubbelspåriga paradsträckan.
Särskilt viktig är den färgmässiga grunden: hellre mer svart än blått – det ser mer verklighetstroget ut. Även finkornig, ljus sand kan förstärka djupkänslan innan den geléartade ”vattenmassan” appliceras.
Och när den omgivande ”ostädade” landskapet kommer till – med rötter, trädstammar, drivved och en varierad grönska i olika nyanser – då vill man nästan ta av sig kläderna och hoppa i för ett svalkande bad. Nu kör vi!
Vad vore en modelljärnväg utan en liten sjö? Just det: ganska tråkigt. Även de framtida invånarna på min anläggning vill promenera, bada, fiska och njuta av naturen. För att ge dem den möjligheten byggde jag en sjö: två plywoodskivor, där den övre sågades ut efter strandlinjen. Efter en mörk grundmålning och tätning med vattenfast båtlack fyllde jag på en långsamt härdande vattenmassa. Några dagar senare var allt genomtorkat – och nu saknas bara de små figurerna som ska ge liv åt strandkanten.
